Followers

torsdag 18 april 2013

Frisk GENAST

Dagen har fört med sig en hel del funderingar kring det här med att bli frisk från ätstörningar. Det som har cirkulerat i mitt huvud har varit tankar om tid - hur lång tid tar det att bli frisk? Blir man någonsin frisk? Vissa anser att en gång ätstörd, alltid ätstörd, medan andra anser att det går prima att bli frisk från en ätstörning. Alla verkar dock enade om att särskilt fort, det går det inte.

Förra gången, då jag såg mig själv som "frisk", gick det förbaskat fort. För bra för att vara sant! På några ynka månader gick jag från BMI 15 till ett BMI på över 18 och utåt sett var jag så gott som frisk. Det gick bättre i skolan, jag sken upp och mådde bättre, faktiskt. Men frisk, det var jag nog aldrig. Tankarna fanns där djupt inne och det var inte alltid som jag lyckades stå emot dem. Sen kom det lilla återfallet som  började sent i höstas och som jag nu kämpar mig ur. Förra gången slog jag mig ifrån ätstörningen i en VÄLDIG hast, ty bup hotade om inläggning och julen var nära. Näringsdrycker á tre gånger per dag tvingade mig att abrupt vända. Så det gjorde jag.

Nu har jag inte riktigt samma tvång, men situationen är inte samma som förut heller. Jag är inte lika underviktig och jag har bättre insikt, jag äter faktiskt allt redan och jag har inte problem med jobbig ångest. Läget är helt enkelt inte lika akut. Förra gången var jag borta från skolan från Lucia och kom tillbaka efter julen, jag behövde de där veckorna för att reparera mig själv. Nu går jag i skolan och där är det full rulle kan man säga. Det tär på mig, jag äter sämre när jag är stressad och finner det svårare att handskas med konsekvenserna av att äta "normalt" när jag dessutom är helt inne i studerandet.

Jag har alltid varit sådan att allt ska gå fort, fort som tusan! Jag skyndar mig ofta med allt. Därför gillar jag att springa också, då kan jag ju stressa fram bäst fasen jag vill utan att någon klagar. Himla fint. Inte alltid har det varit bra däremot, när jag skriver prov måste jag lugna ned mig och se till att inte slarva. När jag gör någonting som måste göras noggrant  kanske följer ett recept, måste jag verkligen, verkligen fokusera för att inte göra något tokigt.

Min allra högsta dröm just nu vore att jag kunde vakna upp i morgon, frisk. Att jag kunde vakna upp i morgon och få lägga energin på annat, betydelsefullt. Det har sagts ofta, men tåls att säga igen: man lever bara en enda gång! Jag VILL inte kasta bort det på en dum ätstörning. Samtidigt försöker jag se det som en lärdom; kanske att jag blir ännu lyckligare när jag väl blivit frisk, helt frisk. Det är ju ändå kontrasterna som skapar lyckan.

Jag vill låsa in dig, Ana.

1 kommentar:

  1. Du, du har aldrig funderat på om du kan ha någon typ av ADHD? Bara en HELT spontan tanke i och med koncentrationsförmågan (som jag ju dock VET påverkas något enormt av ätstörningen) och att allt ska gå så fort och sådär. Som sagt, detta var bara en liten tanke!

    SvaraRadera