Det finns sår som inte kan läkas

Det händer att jag tänker tillbaka på min ätstörning med en djup smärta i bröstet. Jag ångrar mig nästan så mycket att jag brister i tårar. Hur kunde det sluta som det slutade? Hur kunde det gå så långt? Jag vet inte. Men jag ångrar mig. Dessa månader, varje dag, varje sekund, som jag har slösat bort av mitt liv. Om jag kunde hoppa tillbaka ett år i tiden och bara få det ogjort.. Men samtidigt vet jag också, att det nog på något sätt var nödvändigt. Nödvändigt för att få en sådan självkännedom att jag inte utsätter mig för liknande igen. Nödvändigt, för att en gång för alla kunna släppa sin perfektion.

En sak, som kommer att påminna mig om min ätstörning bra länge framöver är mitt hår. Det återställer sig inte på ett par månader, som vikten gjorde. Jag hade sparat min långa hårman i jag vet inte hur länge, jag hade njutit av att vårda mina lockar ömt och gottat mig i berömmet som jag också fick av det. Fåfängt? Ja. Men det var min styrka. Det som jag i många, många år kämpat för, försvann på ett par månader. Föll i testar, ramlade i duschen. Klipptes av tårdränkta saxar, hatades.
Mitt vackraste objekt, förvandlades till en förbannelse.

Jag kommer ihåg, hur jag helt enkelt inte brydde mig längre. Jag impulsklippte. Det blir nog bra, det blir nog bättre. Detspelarjuändåingenrolllängre.
Nä. Det spelade faktiskt ingen roll. Inte då. Men nu spelar det roll! Nu spelar det riktigt jäkla stor roll! Men sen så är det redan gjort. Gjort är gjort och kommer aldrig mera igen. Det som kan kännas som en petitess då, kan bli en förbannelse sedan. Jag måste blunda, andas. Hur kunde jag göra så mot mig själv? Jag visste ju någonstans inom mig att jag egentligen inte ville. Ändå fortsatte jag. Plågade mitt hår på många sätt, plågade min kropp, mig själv. Plågade min framtid.

Jag läser igenom det jag skrev här ovan. Det fick mig inte att må bättre direkt, fick mig inte att glömma. Sliter ur mitt hår ur hårknuten, tänker på hur det kändes förr. Det hjälper inte. Klart det inte hjälper! Gjort är ju gjort, hur mycket jag än önskar det ogjort.

Därför tänker jag a.l.d.r.i.g mera ångra det jag gjort. Jag kan nog inte hindra mig själv från att känna ånger, men jag tänker inte låta den påverka mig heller. Jag tänker inte älta det som jag har gjort, det hjälper ju inte min framtid. Och från och med nu ska jag försöka se varje dag som oberoende av tidigare dagar. Varje dag kan vara den dag som förändrar alla andra dagar framöver, och då ska jag göra mitt bästa för att slippa tänka tillbaka på just den dagen och ångra mig.

Jag lämnar lockarna bakom mig. Lägger upp bilder nu, erkänner att ja det var fint, men det betyder inte att jag aldrig någonsin igen kan känna mig fin igen. Jag kan inte få tillbaka det jag haft, men jag kan skapa mig nya saker som är minst lika fina, minst lika mycket värd. Det går.

Så. Lockarna är inte närvarande nu. Get over it, Tua. :)